6 december 2015 (Av Annika Björk)

Premiären 2016 – eftersnack

(Foto: Monumentmannen)

Efter en knapp veckas dvala kommer här nu en del tack och reflektioner från förra veckans Premiär.

Det är få förunnat att någon gång under sin livstid få agera Premiärminister, d.v.s. ha ansvaret för OK Linnés vinterträningspremiär. Hur jag lyckats tjäna ihop till att få inneha denna befattning TVÅ gånger är mer än jag själv förstår, men på något sätt blev det i alla fall så för onsdagen den 29 juli 2015 kl.14.55 plingar det i telefonen och ett mail från Johan Hamelius dyker upp. ”Vill du ansvara för vinterträningspremiären i år? Det behövs lite nytänkande!”. Vinterträningspremiär?! Nytänkande?! Det är 25 grader varmt ute, solen steker och jag är förmodligen klubbens mest konservativa person som ännu inte helt kommit över att stiftklämmesystemet gått i graven. Men visst, en sådan här chans får man kanske bara två gånger i livet så självklart tackar jag ja. Förra gången det begav sig, i december 2002 på 2003 års premiär, ritade jag i alla Bana I för hand, satte ut allt krimskrams själv i Nåsten och kom tillbaka till KG kl.17.57, fortfarande iklädd mina skolkläder och genomblöt av svett. Efter ett 30-sekundersombyte till grön skiddräkt och ett desperat försök att även delta i Premiärloppet var jag avhängd i Ormkärret och raglade tillbaka till omklädningsrummet. Med några dagar kvar till 2016 års Premiär känner jag att historien är på väg att upprepa sig och jag mailar mina närmsta medarbetare Johan Hamelius och Mats Åberg att jag inte förstår hur det här ska gå ihop. ”Har du funderat på att delegera?”, frågar startchef Åberg. Delegera, jo, jag har nog hört ordet någon gång, men aldrig riktigt förstått vad det innebär. Efter 142 mail, 88 telefonsamtal och 39 sms med genomgående positiv respons börjar det kännas bättre. Kanske ska jag testa det där med att delegera någon mer gång. Så här följer nu ett stort TACK, i någorlunda kronologisk ordning så som ni framträdde, till alla er som ställde upp och gjorde Premiären 2015/16 till vad den blev: Johan Hamelius: Jag har alltid fascinerats av de här enorma eldsjälarna som lägger ner ett otroligt stort engagemang i ideell klubbverksamhet och jag har ibland sörjt att det var ett släkte som förmodligen dog ut någon gång på 1940-talet. Till min stora glädje har jag nu upptäckt att det i alla fall i Säter dök upp en eftersläntrare 1988. Sedan det där mailet i slutet av juli har Johan - minst en gång i veckan och ibland flera gånger om dagen - hjälpt till med kartor, baniritning, mentalt stöd, uppvärmningsdans, filmning, fotografering, allmän planering m.m., m.m. – alltid lika lugn, sansad och fullständigt närvarande. Jag hoppas att OK Linné förstår vilken resurs man har i denna kille! Mats Åberg: I slutet av augusti tillfrågades Åberg om UMA IF kunde tänka sig att ta sig an ansvaret för starten på Premiären. En fredagkväll några veckor senare lämnades vid 23.30-tiden ett meddelande på mitt mobilsvar att UMA IF behandlat frågan på sitt årsmöte i Björklinge och beslutat sig för att åta sig uppdraget. Därefter har Åberg bidragit med allt möjligt – uppbyggnad av start, speakeri samt inte minst förmedlande av kunskapen om hur man delegerar. Lukas Peterson: En dryg vecka innan Premiären provlöpte jag banstråken och fann mig själv plötsligt stående - med karta - på en stor stig ca 300 meter från Rödmossen och hade inte den blekaste aning om var jag befann mig. Efter några minuters desperat funderande dök från ingenstans Lukas upp - utan karta - och visade efter en betänketid på ca en hundradels sekund var jag var någonstans. Jag tackar Lukas för hjälpen och gratulerar honom också till att han är den enda person sedan år 1986 som behövt tala om för mig vilken stig jag befunnit mig på. UMA IF (Mats Åberg, Mathias Tärnlund, Mika Numminen, Fredrik Sundin, Olof Borell, Henrik Boström, Dan Hörnell): Det finns två saker man kan vara säker på när UMA IF tagit på sig någonting. 1. Det kommer att bli bra. 2. Det kommer att bli en överdimensionering i Jukolaklass. Efter att ha agerat parkeringsvakter i kostym på Upplands DM för ett antal år sedan och släpat ut en skinnsoffa till en lerig 10-mila-arena i våras avsatte man nu två kvällar för bygge av starthage och kontrollmätning så att de 120 kartorna sattes upp med EXAKT lika stort mellanrum. Fredrik Sundin ägnade dessutom söndagen åt att sätta ut reflexstavar vid Kung Björns Hög och skötte därefter tillsammans med Mika Numminen ljuseffekterna och epilogkartutdelningen på samma plats Premiärkvällen. Större kvalitetssäkring av ett uppdrag än att anlita UMA IF kan man helt enkelt inte få. Hedersomnämnande även till Mathias "Tärnan" Tärnlund, en av få ännu levande personer som har kunskap om hantverket ”hängande kartor” och nu tar sig tid att lära ut denna konst till kommande generationer. Cred för det! Tärnan och Åberg, orienteringsvärldens kanske mest pålitliga arrangörer. (Foto: Sture Björk) Matt Ogden, Boris Granovskiy, Matija Razum, Francois Joly, Csaba Gösswein, Henry McNulty, Patrick Higgins och Mari Troeng: Tog sig tid att i sina hemländer mer eller mindre långt bort ifrån Sverige spela in videohälsningar till sina klubbkompisar, vilket jag tror var mycket uppskattat. Tack allihop!!!! Tack även till Oskar Sjöberg och Bettina Aebi som lär ha spelat in en film, men p.g.a. tekniska problem inte lyckades skicka denna. Öystein Kvaal Österbö: Med tre timmar kvar till start, inkl.en tvåtimmars bilresa från Falun till Uppsala, kommer ett sms från Öystein – ”Är det för sent att skicka en video nu?”. ”Ja, tänker jag, det är in i h-e för sent”. Men i nästa sekund tänker jag att i OK Linné ska alla alltid känna att man är välkomna att vara med, även om man är norrman och tävlar för IFK Lidingö, så till priset av fem minuter försenad start och extra stress för premiärministern klipps Öystein in i välkomstfilmen kl.17.58. Martin ”E-type” Eriksson: Jag har gjort ett antal annorlunda saker i mitt liv. Ett flertal av dessa saker har av någon anledning varit kopplade till att försöka sprida glädje i OK Linné. Veckan innan Premiären får jag i en sekund av hybris för mig att bjuda in E-type (som jag tror kommer från Norby eller i alla fall har släktingar där) till Premiären. Jag mailar hans agent och förväntar mig att mailet går rakt ned i skräpposten och att jag hamnar på svarta listan över de desperata personer som ska portas från alla E-typekonserter i framtiden. Men icke: med i princip vändande post kommer en video där E-type hälsar att han tyvärr missar Premiären i år, men att han satsar på att ta en plats i förstalaget på 10-mila nästa år. Ett stort tack till E-type med agent Niklas Ekström för att ni tog er tid med detta! Erbjudandet om gratis start och soppa kvarstår till 2017 års Premiär! Mats Linde: Mats ville helst ha ett inomhusuppdrag, men då Åsa Hedin tvingades lämna återbud p.g.a. sjuka barn hoppade Mats utan att tveka in och ordnade matkontroll för ungdomarna – utan att ens veta om någon löpare skulle dyka upp då denna bana hade en annan sträckning än de längre. Tack Mats!! Märit Gunneriusson Karlström och Lena Nilsson: Utan ett ögonblicks tvekan erbjöd sig Märit och Lena att promenera ca 4 km enkel väg rakt ut i Nåsten för att dela ut mat och dryck till passerande löpare och även att på egen hand bära denna mat och dryck samma väg. Det är underbart att arbeta med sådana här personer! Jag har bara hört positiva ord om glögg och pepparkakor vid denna matkontroll. Rykten florerar också om att en skogsfe dök upp på platsen, något som inte ens premiärministern varken kan bekräfta eller dementera. Fast det är väl också det som är en del av Premiären, inte vad som faktiskt händer utan vilka historier som berättas i efterhand. Ross Smith: Några timmar innan Premiärens start hade inte Ross några uppdrag. När kvällen var över hade Ross uppvärmningsdansat med Johan Hamelius, hjälpt premiärministern panikklippa film, spelat vuvuzela på en otillgänglig höjd ute i Nåsten och presenterat sig för min far, som han snabbt identifierat som en person som normalt inte brukade befinna sig i KG. Ännu en gång imponerades jag över Ross fantastiska sätt att ställa upp och hjälpa till när det behövs och hans unika förmåga att få nya personer att känna sig välkomna i en grupp. Johannes Ridefelt och Olivia Palle med chaufför Åsa Ridefelt: Jag hade förväntat mig att få höra Johannes och Olivia spela fagott resp. cello i början på banan, men att de dessutom skulle vara de vackraste personer som någonsin skådats i Nåsten kom som en total överraskning. Att i slutet av marschallgatan på banvallen mötas av en syn som hade kunnat vara hämtad från vilket som helst av de stora konserthusen i världen var otroligt mäktigt. Det återstår nu att se vad som händer med Johannes orienteringskarriär då erbjudandena från världens symfoniorkestrar lär hagla in efter detta fantastiska framträdande. Sandra Boström och Gunnar Karlström: På något sätt tog sig Sandra och Gunnar allra längst ut på de längsta banorna, hängde upp julpynt som skulle ha räckt till hela Uppsala, gick tillbaka någon kilometer, klädde ut sig till monster, skrämde löpare, bytte om, plockade ned allt julpynt igen och tog sig sedan tillbaka till KG för att äta soppa. Hur de hann allt detta på några timmar är för mig en gåta. Gunnar lär även ha lyckats med ytterligare ett konststycke då han då den första gruppen löpare kom var så vilsen bakom sin Halloween-mask att han hoppade iväg och skrämdes åt fel håll! Sandra Boström och Gunnar Karlström skrämde löpare på de två längsta banorna. (Foto: Sandra Boström) Thierry Gueorgiou: För några månader sedan författade jag ett mail till Thierry och våndades rejält över hur jag skulle formulera mig. Hur skulle jag kunna skriva till världens genom tiderna bäste orienterare, som jag dittills aldrig pratat med, och ställa frågan, inte om han kunde komma och föreläsa i KG, ordna en teknikträning eller om jag kunde få en autograf, utan om han en tisdagkväll i december skulle kunna tänka sig att ställa sig på Högbyhatt och iklädd kockmössa servera baguetter och spela franska nationalsången? Det kändes som ett hån mot hans framgångar att författa det mailet. Thierry visade sig dock vara en otroligt sympatisk person som redan dagen efter svarar att han börjat googla baguetterecept på Internet och kan planera in en vilodag premiärdagen. Efter att ha sett med vilken professionalism han tog sig an detta uppdrag och gjorde det tio gånger bättre än vad jag kunnat drömma om är jag inte det minsta förvånad över att denne kille tagit 13 VM-guld. Pluspoäng också till att kl.16.05 premiärdagen på premiärministerns mycket sena förfrågan i omklädningsrummet i KG spela in en video med sig själv och meddela att han ”unfortunately is on a training camp”. Merci beaucoup Thierry!!! Thierry poserar framför sin fantastiska baguette- och ostbuffé på Högbyhatt. (Foto: Thierry Gueorgiou) Håkan Hellström: Bistod med bomöppningen som möjliggjorde Frankrikes representation på Högbyhatt. Tack Håkan för hjälpen! Sture Björk: Under sin nästan 50-åriga yrkeskarriär har Sture haft ett enda jobbmöte förlagt till Uppsala. Detta planerades av någon högre makt in till tisdagen den 1 december 2015. Efter att ha väntat i fyra timmar i kylan utanför KG på att någon skulle låsa upp dörren utförde orienteringsvärldens näst störste finlirare – efter killen som serverade baguetter på Högbyhatt – med en tändsticka som enda upplysningshjälpmedel en prickfri utsättning av marschallerna på prologen. Ola Hedberg: Mannen som kunde tala med hästar, eller åtminstone med hästägare, gjorde även i år en ovärderlig insats i det tysta. Genom mycket ödmjuka mail, telefonsamtal och besök hos berörda ridklubbar och privatpersoner förvarnade Ola om att det under premiärkvällen kunde förekomma såväl raketer som hundratals pannlampsbeklädda löpare i närområdet. Ola införskaffade dessutom med mycket kort varsel fyrverkerier till kvällen. Tack Ola!! Olle Nilsson: ”Jag handlar 500 kulor och lite glitter och lägger i KG.” Olle körde med sitt nytagna körkort och inhandlade julgranskulor m.m. som Sandra och Gunnar hängde upp längst bort på den längsta banan. Ett av mina starkaste minnen från själva löpningen är när det glittrar från alla håll och kanter i granhäcken längst västerut på banan och Samantha Ahlgren springer upp jämsides med mig och säger ”God jul!”. I övrigt är det knäpptyst och kolmörkt i Nåsten. Premiären när den är som bäst! Anna Karlström: Finkammade tillsammans med Sandra Boström Gottsundas affärer i jakten på julpynt utan att hitta något. Pluspoäng till Anna och Sandra för engagemanget och minuspoäng till Gottsunda centrum som inte kunde tillhandahålla glitter och julgranskulor ens på första advent! Adam Johansson: Fick kl.23.42 på måndagskvällen en inbjudan att komma och filma Premiären. Utan att blinka tackade Adam ja till uppdraget med den enkla reservationen att han inte ägde någon pannlampa. Inte helt oväntat löstes även detta problem av Johan Hamelius, eller rättare sagt av hans fru Elisa Hamelius, som lånade ut sin pannlampa till Adam som därmed kunde göra ett ganska stort antal filmklipp innan kamerabatteriet dog av kylan. Kanske kommer även dessa filmklipp någon gång att se offentlighetens ljus. Tuve Möller: Erbjöd sig vid flera tillfällen att hjälpa till, men uppdragen var slut varje gång. Tack ändå för erbjudandena Tuve, det värmde att du frågade!! Åsa Hedin och Mandus Ridefelt: Fick p.g.a. sjuka barn resp. annalkande förkylning i sista stund tacka nej till sina uppdrag att servera mat och dryck på ungdomsbanan resp. spela trumpet i de mer otillgängliga delarna av Nåsten. Premiärministeriet tackar ändå för er vilja att hjälpa till! Soppgänget: Stort tack även till er som lagade soppa och erbjöd den största kakbuffé som skådats en tisdag i KG! Om ni skickar era namn till mig så sa jag komplettera artikeln med dessa! Alla ni som sprang, tittade på, ville vara med, men inte kunde, kom till KG och åt soppa m.fl., m.fl.: TACK för visat intresse!!! Premiärlöpare på språng. (Foto: Thierry Gueorgiou) Avslutningsvis förflyttar jag mig ut på banan igen. Med två franska miniatyrflaggor i ena handen och en skiva Brie-ost i den andra får jag definitivt släppa klungan på väg ned från Högbyhatt. Jag är lika sliten som i Ormkärret tretton år tidigare och nu gäller det bara att ta sig tillbaka till KG. Rädd för att UMA IF är besvikna på mig för att några detaljer inte klaffade i starten och även rädd för att prologen är riven och att alla deltagare redan gått hem joggar jag den sista biten på Norbys elljusspår. Väl framme vid KG upptäcker jag till min stora glädje att prologkartstället står kvar så jag tar en karta, viker runt husknuten - och sedan börjar de minuter som allra starkast etsat sig fast i mitt minne från 2016 års Premiärkväll. Med Tärnan och Åberg som ivriga påhejare och med E-types hit ”Borschtjii”, även känd som Melodi nr 11 och en gång i tiden OK Linnés nationalsång, på högsta volym i högtalarna springer jag i OK Fyrismalms gröna skiddräkt i ensamt majestät runt klubbgården och touchar de sexton marschallerna som så stämningsfullt brinner här och där. Jag tar de sista stegen upp på bron till KG, musiken tystnar och från samlingsrummet till höger bullrar skratten och de glada rösterna ut i vinterkvällen. Tanken på att jag kanske, kanske haft en liten del i att skapa den där glädjen väger upp den enorma trötthet jag känner både fysiskt och psykiskt. Den känslomässiga minnesbild jag har när jag står där på bron kommer att värma mitt hjärta för lång tid framöver. Jag tittar ner på min prologkarta som säger "...för det är ju inte slut nu, det är ju NU det börjar!". Och ja, år 2016 kunde inte ha fått en bättre början. Thierry Gueorgiou serverar baguetter och ost till Samantha Ahlgren och premiärministern. (Foto: Anonym Premiärlöpare)

Länka till den här artikeln med
https://www.oklinne.nu/?page=news&id=4279

Artikeln har visats 3558 gånger

Sök information...

OK Linné i sociala medier