OK Linné

Elit

Ungdom

7 december 2018 (Av Niklas Aldén)

Vad är väl en natt i Nåsten?

Den kan ju vara alldeles
mörk och mulen
och halvkulen
och linsbefriad
och småvirrig
och pannlampsbesvärlig
och iskall om fötterna
och samtidigt...
alldeles, alldeles underbar!

Halogenlampor år 2004. (Foto: Mats Fröberg)

Vinterns fjärde Skåne-måne, teknikbanor som en del av OK Linnés satsning mot 10mila i Skåne 27-28 april 2019, ägde rum i Nåsten. Torsdagen den 6 december avlöpte ungefär femton personer från klubbgården strax efter kl. 18. Med ca två kilometer till start fick vi ordentligt med uppvärmning och skitsnack på vägen. Det mulna vädret innebar tyvärr att vi inte fick uppleva månens sken.

På plats vid starten var det några som kommit direkt dit och höll på att värma upp. Ett par anslöt också med cykel. Ett tjugotal personer samlades och lyssnade på Johanna Ö:s instruktioner kring hur den simulerade stafettstarten skulle gå till. En klunga om 4-5 pers skulle gå ut 20-30 s före den stora masstarten. Några valde också att gå ut senare för att kunna springa tillsammans – det är valfritt!

Jag gick ut i stora masstarten, och några hundra meter efter startpunkten svingar sig lite sly rakt upp i mitt högra öga så att ena linsen åker ur. Jag är närsynt och ser dåligt på långt håll och nu blev det svårare att titta framåt, inte bara för att det blev suddigare utan för att det blev som ojämnt. Jag är imponerad av er som springer med bara en lins i vanliga fall!

Det kändes varmare den här kvällen än under tidigare Skåne-månar och en del klarade sig utan handskar om händerna, men utan våtsockor eller ullstrumpor hade det inte varit kul i kärren. Nu blev också skillnaden mellan mysiga skvattrammossar och våta kärr uppenbar. De tidigare kunde man studsa fram på den torra mossan, medan man i de senare trampade igenom det tunna islager som oftast var där, bara för att upptäcka att vattnet därunder var iskallt. När man dessutom upptäcker att man kommit lite snett och dessutom hamnar i den på kartan grönmarkerade delen av kärret är det lätt att kläcka ur sig kommentarer som ”skit också!”.

Kontrollerna skulle vara utmärkta med gamla reflexstavar från förra vintern och vissa kanske ännu äldre. De flesta av kontrollerna var också det. Men det känns lite snopet när man kommer fram till den stenen man tänker att kontrollen ska sitta vid, bara för att inte hitta någon reflex. ”Nähä, jag är väl fel och vid den stenen istället” tänker man, och så springer man vidare, bara för att upptäcka att man var vid rätt sten från början.

Strax efter den bommen gick min lampa ner i kom hem-läge, med svagt ljus som räcker i ungefär en timme så att man i alla fall kan ta sig hem. Till saken hör också att i likhet med med på årets 10mila så glappade strömbrytaren på den lampan jag egentligen hade tänkt ta. Den här gången glappade den så mycket att det inte gick att få igång lampan, så jag fick ta en mindre ljusstark lampa som bevisligen inte heller var tillräckligt laddad. När den lampan gick ner i betydligt svagare ljus tänkte jag att ”aha, det kanske är ungefär så här det kändes med de tidigare halogenlamporna” och jag kände att jag kommit närmare nattorienteringens själ, när jag tog ut kompasskurs och försökte styra rakt över sumpskogen med en svag pannlampa.

Men vad är det som gör alla blöta kärr, retliga extrabommar, pannlampsbekymmer med mera så underbart, kanske du undrar? Jo, att få träna tillsammans med andra. Att när lampan har gått ner på kom hem-läge kunna stanna till vid kontrollen och vänta på att Johannes kommer ikapp en så att man kan hänga lite. Det ger motivation att ändå ta hela banan och inte ta sig hem på en gång. Även om min pannlampa lyser svagare, kan jag orientera förbi Johannes och Miloš till nästa kontroll?

Därför vill jag uppmana alla att komma på vinterns Skåne-månar! Det blir roligare ju fler vi blir. Eller varför inte dra ihop ett gäng och köra Skåne-sol dagtid på helgen? Och du, att du fyller år är inget skäl till att inte dyka upp, vilket Julia bevisade den här kvällen!

Livelox