OK Linné

Elit

Ungdom

3 december 2002 (Av Mats Troeng)

Nu är vinterträningen igång!

Under hela november månad har uppladdningen pågått. Den första tisdagskvällen i december är det av tradition dags. Dags för premiär för vinterns mytomspunna tisdagsbanor. Det nya träningsåret invigdes med pompa, ståt och krutrök.

Starten har gått för årets vinterträning. Sextiotalet löpare ger sig iväg ackompanjerande av fyrverkerier. (Foto: Linné-TV)

Skådeplatsen var Nåsten, och starten var som vanligt förlagd till den lilla ängen strax intill den stora backen på Norbyspåret. De femtio kartorna, prydligt upphängda på Jukolamanér, var för få för att räcka till alla premiärsugna löpare. Och så, klockan 17.45.30, satte fyrverkeriet igång. En mellan krutröksridåerna med fackla och löpande E-type lämnade över en sax till banläggaren, som fick äran att klippa bandet som förkunnade att starten för vinterträningen gått.

Sextiotalet löpare gav sig ut på bana I, eller Vivvans Virgin om man så vill. Redan vid bropassagen över Hågaån efter halvannan minuts löpning bjöds på livemusik, och pyroteknikens gnistregn blandades med halogenlampornas irrande ljuskäglor.

Så här beskriver en anonym deltagare premiären:
"Efter att ha laddat mentalt i en månad och fysiskt i ett par timmar så gav man sig av till träningen. I omklädningsrummet var det fullt så det var bara ställa ner väskan i dörren och snöra på sig pjuckarna. Folk hade redan börjat ramla iväg mot samlingen så det gällde att snabba sig på. När man tuffade iväg på elljuspåret kände man hur det började spritta i benen.

Framme vid startgärdet så såg man kartorna vackert hängande i väl ihopsnickrade tiomilapinnar och linor som var i en perfekt höjd för snabbast möjliga start. Banläggare vIvIanne Björk sa några väl valda ord och sedan fick man inta en taktisk startposition. Fyrverkeriet satte sedan igång lett av pyrotekniska experter. När de sista raketerna skjutits upp så uppenbarade sig Fålanskärmens utdelare, även känd som E-type. Han bar med sig tisdagsbaneelden som efter förra årets premiär brunnit konstant på sin färd runt jorden. E-type tog några lätt trippande steg och lämnade över elden till någon (Vad hände med elden? Är den på väg till andra stora events nu? OS?). Härefter är det mesta suddigt...

Den tunga startlinan som höll löparna tillbaka klipptes med en stor häcksax och orienterarna vällde sedan ut i skogen. Det gällde att snabbt kriga till sig en bra position i klungan. Efter att ha vecklat ur kartan insåg man att man skulle bli våt om tassarna och att den kära banvallen knappast skulle få sig ett besök. Nere i Hågadalen möttes vi av lite härlig marschmusik(?) och man fick upp tempot lite men här tog det roliga slut. Lampan slocknade helt omotiverat och de precist ihopvirade och ihoptejpade elsladdarna ville tydligen inte vara med och leda ström längre. Några snabba skakningar på batteriet och lite klickande framåt tillbaks med "pinnen" på lampan så fick man inse att det var kört. Klungan började avlägsna sig och besvikelsen infinna sig. Då mötte jag en ängel som bara skulle jogga lite som jag snabbt och ineffektivt bytte sele med. (Konstigt nog så sover hon här intill nu.)

Med klungan långt borta och inga lysen att följa så fick man tugga på bra uppför Hågadalens kant och sedan över Fäbodsängarna och där långt borta i skogsbrynet var eftersläntarna till klungan. *Kötta kötta...* Väl ikapp klungan så var det bara stiga in i ledet och njuta av showen. När vi kom fram till Ormkärret så hängde det två överdimensionerade ormar och tog det lite lugnt i ett träd. Som tur var hade dom en pannlampa för det var ju rätt mörkt. Enligt rykten är det dessa ormar som ska ha åkt snålskjuts med till Jukola. Är det vänner till vår egen orm? Ormen himself lät sig inte stoppas av sina polare utan höll ett riktigt långa natten tempo hela vägen runt.

Efter några kilometer till kom vi ut på det gamla klassiska tisdagsbanehygget som väl hädanefter får kallas marschallhygget. Hela vägen längs hygget var det marschaller utplacerade och det var en rätt så häftig syn när man kom upp på höjderna på hygget och såg det rätta vägvalet över hygget i form av flera marschaller på rad. I slutet av hygget så sköts det upp ett par raketer och det ekade mäktigt över stora delar av Nåsten, Uppsala, Uppland.

Sen så möttes vi återigen av lite musik, Linnés välkända gamla hejaramsa, och en grönklädd funktionär som delade ut megastora tomtebloss. Med dessa i handen så fortsatte vi längre ut i skogen. Jag testade att släcka lampan och navigera med hjälp av tomteblosset och det funkade då jag hade några stabila ryggar att gå på. Efter ett tag till så kom vi ut på en liten väg på ett hygge och jag insåg i en ouppmärksam stund att täten häll 100-meters tempo och det var bara att stoppa ner känslan av trötthet i fickan och gå upp på tå. Tempot stagnerade lite då vi återigen fick bekanta oss med Nåstens blötare partier. Efter lite trampande i mossar så kom vi ut på lite större vägar och möttes återigen av grönklädda män. Eller nja.. en grönklädd man från Linné-TV som filmade och en annan grönklädd man som gjorde någon konstig gymnastisk övning (typ sprattelgubbe utan att hoppa upp). Grejen var den att han tydligen inte märkt att övningen hade gjort att hans vackra gröna dräkt kanat ner till marken och han stod så att säga med rumpan bar. Jag antar att det måste varit så här det gått till... jag har ingen annan förklaring. Även här kunde man höra lite musik i form av en gammal klassisk hejaramsa. Vi passerade här omkring en gång till och Linné-TV fick några fina bilder tror jag (plus åtminstone ett utbränt bloss som man släpat runt på).

Nu styrde vi kosan mestadels hemåt och man kan säga att det verkar vara flera som är ute efter att hänga med runt en hel tisdagsbana för det var inte många som gav sig i kubbningen och det gick undan. (Eller också är det jag som är långsam.) Nere i Hågadalen möttes man återigen av fyrverkerier och på sista delen av gränsen genom Norbyskogen fick man lite välbehövlig marschmusik för att hålla stegfrekvensen och längden uppe hela vägen och ända in i kaklet.

Det var ett underbart kul träningspass och man önskar att alla tisdagspass var så här. Tack till funktionärsstaben för en upplevelse att minnas.

Mina minnesbilder innehåller antagligen massvis med faktafel, men eftersom ingen vet vem jag är så kan jag aldrig ställas till svars för det."

Bilder från premiären finns i bildarkivet.