4 november (Av Erik Barr Zeilon)

Lukas Liland tackar för allt

Lukas Liland

I denna krönika får vi njuta av Lukas Lilands tankar från det att tankarna om Uppsala tog form, hela äventyret med OK Linné till dagen det var dags att ge sig av mot nya äventyr.

Det är svårt att minnas hur jag tänkte när jag funderade på om jag skulla flytta tills Uppsala. Jag borde jo flytt till Trondheim förståss, jag är NTNU- typen. Och förr hösten tjugo arton anade jag inte alls att Uppsala existerade eller vart det låg. Vi norrmän gör som regel inte det, i bästa fall tror vi att det är en plats mellan Halden och Göteborg och har något med Ola Conny att göra. Uppsala blev det dock efter en tids funderande, och en sen kväld i augusti tjugo nittån körde jag med min farsa på vägen söder om Nåsten, redo för att kolla inn min nya hemstad, fast jag visste ju inte att skogen het Nåsten da. Och vägen var bara en mörk väg, vi körde igenom Stadtskogen till Rosendal där vart det är stengt för bilar nu, så lägenhetsbyggnaden tycktes bara dyka upp ur mörkret. Stadtskogen, klubbstugan til IF Thor, byn där vart Thierry bodde et tag, Hågadalen, den där svingen där Sixten menar att nånn snubbe målade bildet av fälttoget som kommar hem med liket av Karl den 12, alt det hade vi kört forbi, fast jag fattade ju inte det. För mig var det bara den mörka vägen genom en okänd skog. Så vet man ju inte exakt hur det blir, när man väl drar igång och flyttar till et annat land så där. Vem ska mina vänner vara? Det visade seg ju att mina relationer till Hideto och Takumi, till exempel, inte skulle bli särskilt långa, fast det kunne man ju ha trodd om man såg hur dom sov på mina skuldrar i baksetet i bilen til Fredrik Sundin hem från DM lång tjugo nittån. Fredrik Sundin, därimot, han skulla genuppstå i min bevissthet som Stan the Man efter några år, och det är egentlig Stan och gänget jag borde skrivet om för att göra det underhåldane här nu, men jag känner att det passar bättre för en annan anledning. Nej, tjugo nittån, det känns länga sen. Jag huskar gått min första tisdagsbana dock. Den första timman var vi ett rejält stort gäng som delade mörkret i Nåsten med våra lampor som Moses delade Röda Havet, och jag tyckte det var ljuvligt och mysigt. Men så hände det plutseligt något. Gruppen delade sig, min grupp kom ut på den vägen som jag hade körd med farsan för några månader sen, och farten skruvids upp rejält. Det var Rassmus som drog, några kilometer langs den vägen först, så rakt inn i Nåsten til höger. Och folk började släppa. Mitt inne i Nåsten, många kilometer kvar till någon slags form av civilisation. Och jag började tröttna också, men jag visste att om jag slapp klungan där, ja då ville jag dö i mörka Nåsten den natten. Så var det ju Covid också, och det var nog den svåraste tiden i förhållande mellan mig och Linné skulle jag säga. Trots at jag hade et jättebra covid. Mycket goda träningar under den tiden, och alla var jo fastnad i Uppis så vi var et fint gäng där. Mysigt att bo i et hus med 6 andra orienterare också, där nere i Skrindvägen. Men jag fattade liksom inte vart OK Linné var under den här tiden. Visst, vi utgångade från klubgården ofta, men på träningarna var det ju mest folk ifrån andra klubbar. OK Sundsvall av alla dominerade några Linné-träningar nu och då, vad jag minns. Resor med klubben var det ju häller inte. Därför var jag en pådrivare för att utesluta träningsmedlemmar från Linnés priopass under den här perioden, för att skapa lite mer klubbkänsla bland oss som skulle springa budkavlar ihop. Det var inte populärt fattade jag efter ett tag, det är inte i Linnés natur att göra så där, även om jag fortfarande tycker at det er lite konstigt at man kan träna alla dar i veckan med en klubb och sen inte tävla för den klubben också. Jaja, i Linné delar man av sig, det har jag aksepterad en stund nu, sen får man jo mycket tillbaka också genom et mycket bra träningsmiljö. Klubbkänslan kom också sen, när pandemin väl släppt tecket. Det är väl så Linné och Uppsala känns för mig, som det har varit efter pandemin. Att dra ut på tisdagsbanan, hoppas att den inte är så lång i kväld och att den mestadels går förr sig uppåt norr mot Kung Björn’s, men väl upptäcka att det är jävla beta man skal ut på, som säkert är närmare trättio kilometer och består 99% av kvisthelvete. Att vara totalt vilse någonstans i Lunsen på svarta natten, känne desperasjonen komma snikande och sakte men säkert innse at den klungan som du var med för några få sekunder sen, som du till och med drog så fint på för bara några minuter sen, ja den klungan ser du aldri igen. Att bli sendt ner på SM lång tilsamans med en jämngamal halv-tysk, med ansvar för nio juniorer och en krånglig buss med lurig handbroms. Sen också att komma tillbaka frå den där hemska banan, släcka lampan i Hågadalen för att månen skiner så stärkt, och njuta av en varm soppa och gött häng efteråt. Vara med den klungan inn mot slutet, spikra sina kontroller i sista gafflingen och självklart bli spurtat ner av Albin i slutan, men inte med mycket. Och känna att til tross för juniorar, sunkiga bussar, hundar, bebisar, gruppdansning på parkeringsplatsar och førtio olika nasjonalitetar, så fungerar det på ett vis. Sen kan jag inte riktig unngå fristelsen att skrive ett avsnitt här nu bara om ting jag tycker har varit rolig, som jag kommar ihåg. Det blir nok lite internt ock med lav litterär kvalité, så ni som inte vill lesa mer kan hoppa över den här biten och gå direkte til slutet. Åtminstone var det jäkligt kul når Bosa vann sin strekka på 25-manna, och firade på sista posten med att sätte knyttneven upp och stramma bicepsen så hårdt at jag fryktade att hans hovedpulsåra skulle sprikka. Jan Troeng sa efteråt om det firande att det var ”inga glädje, bara aggresjon”. En hundre prosent taggad Fredlund med et badbasseng fyllt med öl i ombytesrummet innför Linnés oficiella och något lugnare 25-årsdag var också skoj. Och da Olle Nilsson nekade stenhårt för att han var sjuk på Spania-samlingen tjugo tjugi, sen gikk han och la sig i beddan och ingen såg honom på 36 timmar för han komm ut av sitt sovrom igen och behövde innrömma, ”fan grabbar, jag är sjuk”. En annan kul grej var att åka DM stafett längdskidor med bröderna Grywenz, Pär som serviceapparat. Mossintervaller i dødens träsk med Johanna var mysigt, och att få banankaka av Hedwig varje vecka närmest då jag och Spets bodde i våningen under hon i Blodan. UMA-fästarna må nog också med här. I fjor blev det lite väl med ”Svarta tomten” på mig, jag kommer ihåg att jag la mig med huvudet på dörrkarmen, sen måste något konstigt ha händ under natten för jag våknade av min romkompis Rasmus snarkande ved siden av mig, i hans säng visade det sig. I år firade vi även 17. Mai i Blodan, et fint litet norskt gäng hade vi blivit med åren. Vi vann ju 10mila också, och det var et höjdpunkt för mig måste jag säga. Självklart bara att vinna i sig själv, men också sen att hela klubben tyckte det var så kul. Milos ställde inn sin flygning direkt, det blev firande på KG. Anna Karlström skickade melding och sa att hon hade sittat uppe och sett på. Tårtfirande med klubben, vi skrev autografer, det var stort! Kändes som man hade gjort något som kunne glädja andre bara ved att ha tävlat, och det är inte varje dag när man är orienteringsløper. Jag fikk melding också när jag förlorat spurten i Jukola mot Emil Svensk, av nån dam i Linné som jag inte känner särskilt gott, men som ändå tydligen fulgde tävlingen och hejade på oss. Mycket trevligt. Så händer det ju så där, at man finner ut hur det vil bli. Man börjar känna sina omgivningar, så även om skogen tycks mörk rundt vägen, så vet man att ju, där til höger ligger inte bara et hus, men självaste stugan til IF Thor, och svingen efteråt är inte bara en sväng, fast svängen som nån brukte som modell när han målade fälttoget til Karl 12, enligt Sixten då. Tusentals ting lärar man å känna, nästan som sig själv. Även om det bästa med Linné är folket som utgör den klubben förståss. Och dom har jag haft glädjen av att känna också. Dom var det som blev mina vänner, och takk för det. Det har varit helt underbart. Har varit, tyvärr, för nu är min tid i Linné och Uppsala över för nu. Som det hälst är med tider, dom kommer och går. Trist kan det vara, och är. Tacksam är jag, för dom här åren! Jag visste inte hur det ville bli, men kan nu meddela att flytta till Uppsala måste varit det bästa val jag någonsinn gjort.

Länka till den här artikeln med
https://www.oklinne.nu/?page=news&id=5991

Artikeln har visats 1266 gånger

12 februari (Av Björn Olovsson)

Ungdomsresa Nyköping/Måsen 21-22 mars

Nu ligger anmälan uppe för ungdomsresa till Nyköpingsorienteringen/Måsenstafetten 21-22 mars. Mer info finns i anmälan.

11 februari (Av Märit Gunneriusson Karlström)

Årsmöte 23 februari, välkommen!

Nu finns dokumenten att läsa. Kom och var med på årsmötet!

9 februari (Av Ola Hedberg)

HittaUt -26

DISTRIBUTION

1 februari (Av Ola Hedberg)

SPONSORHUSET

Stöd OK Linné

30 januari (Av Elin Olovsson)

Börja Orientera!

Nu öppnar vi anmälan till vårens nybörjar- och fortsättningskurser för barn och ungdomar i ålder 7-16 år.

Sök information...

OK Linné i sociala medier